Well, i lördags ändrade jag stauts, till i ett förhållande med en person. Snacka om att det blev liv på några killar, herregud!

Jag tror de var ungefär runt 25-30 personer som gillade stautsen, någon kommentera också.

Men så var det såhär, min mobil fick konstant sms av olika killar, som tog illa upp. Fastän de alla bara vill vara vänner..

Jag och denna kille är inte tillsammans vi har bara ett förhållande på fb.

Men det förstår ju såklart inte dom här personerna! ÅH, det är sjukt frustrerande.. de blir lixom sura för ingenting.

/Anonym

 Hey you!

Jag tänkte att jag ska berätta anledningen till uppehållet i bloggandet. Well, here we go...

Lyssna samtidigt om ni känner för de!

Anledningen är för att för tre veckor sen idag. Lovade en kille mig att han aldrig skulle försvinna, att det skulle vara han & jag. Trotts att det är närmare 80 MIL emellan oss, så skulle det vara vi. Oavsett vad som hände, så skulle vi klara det - tillsammans. Så blev det inte. Dagen efter, alltså söndag den 5 feburari vaknade jag och såg att han hade smsat mig. Jag blev glad, men så stod mitt namn där, och han använder aldrig mitt riktiga namn, bara om han ska säga något allvarligt, annars gäller mitt smeknamn. 

I det smset, stod det om en tjej. Och en fråga. "går det bra om jag blir tillsammans med en annan??" Jag blev förtvivlad. Jag kastade iväg mobilen och började hulka, tårarna forsade ner för kinderna. En knut i magen uppstod, så har hade jag aldrig mått tidigare, aldrig någonsin. Tårarna bara rann och rann hela den dagen. Jag skrattade och höll på, precis som vanligt i skolan dagen efter, men allt kändes så annorlunda. Dagen gick segt. Timmarna ännu långsammare för varje dag. Han och jag var vänner fortfarande. 

Onsdag den 8 Feburari. Kom ännu ett sms. Han skrev att han inte längre kunde prata med mig, han använde dock inte snälla ord. Det sista han sa till mig, var äckel. Den natten kunde jag inte sova. Jag sov ungefär två timmar. Jag grät på morgonen. Jag bönade och bad tyst för mig själv att jag skulle klara skoldagen, utan att gråta. Så blev det inte. Jag grät, och mina vänner förstod ingenting, jag visade dem smsen och de började prata om att han var en idiot. Och att jag förtjänade bättre. Men jag ville såklart inte ha någon annan än honom..

Jag älskade honom. Mer än någon eller något annat på jorden. 

Än idag saknar jag honom. Han var min bästa vän, och att han inte längre pratar med mig pga hans flickvän är patetiskt. Att han låter henne styra vilka han ska vara med, eller prata med, det är inte rätt. Men jag älskar honom, och jag accepterar hans val. Trotts att jag känner mig totalt bortglömd och oönskad av honom. Jag önskar jag kunde visa er alla sms, hur gullig han kunde vara. Men det kan jag inte, eftersom han säger mitt namn i de flesta, och jag riskerar också bli "identifierad." De här tre veckorna, har gått väldigt segt. 

Det känns som det var en evighet sen jag hörde hans röst, eller såg hans namn. En sak är säker,

Jag kommer alltid att älska honom. Fast aldrig förlåta honom.

/Anonym

Jag tar bloggpaus.

Känns ändå som om jag inte har något riktigt att skriva om. 

Tror till och med att jag börjar på en ny blogg, någon annanstans!

Vi får se,

Sköt om er! 

/Anonym

Idag sökte jag till gymnasiet. Det känns otroligt konstigt att jag är så gammal. I höst är det jag som går i första ring. Jag känner mig konstig, stressad och ibland.. vill jag bara sätta mig i ett hörn och gråta. Jag - går i nionde klass. Jag går sista året i grundskolan. Det är sjukt.

Det känns som det var igår jag gick i fjärde klass. Det känns som igår jag var rädd för monster under sängen,eller  skuggorna på väggarna. Eller för min egen skugga när jag gick hem tillsammans med mamma sent på kvällen från dagis, eller kanske från en affär. Det känns som igår när jag började gråta för att min mamma tvättade mitt favoritgosedjur.

Men jag fyller 16 år i år. Jag är inte rädd för skuggor eller monster. Jag är rädd för det som händer efter nian. Gymnasiet.

Har ni någonsin tänkt på att vi jobbar oss uppåt i skolåren, för att bli äldst i skolan och sedan börja en ny skola och vara yngst igen?

När jag började i Lekis (förskoleklass) var jag och min klass yngst på skolan. Vi jobbade oss upp, år efter år, och när vi var 12 år gamla och gick i sjätte klass, var vi äldst på skolan. Vi var de alla såg upp till. Vi var de som andra var rädda för, fastän vi inte alls var farliga. Sen efter sjätte klass, delades min klass i två. Och började sedan en ny skola som två olika klasser, som blandades med två andra skolklasser i våran ålder och vi var återige ygnst minst, fast denna gång, bara på avdelningen. Vi jobbade oss upp, och nu är vi återigen tre år senare, äldst. Men den här gången, splitras våran klass ännu en gång. Denna gång, ännu mera.

Har ni någonsin tänkt på hur snabbt tiden gått, från att du inte kunde läsa till att du går där du går nu?

/Anonym

Hur mår du?

Den frågan ställs till mig, dygnet runt känns det som. I helgen hände en sak jag länge vetat att den skulle hända någon gång, men hade hoppas på att det skulle hända långt in i framtiden.. Killen, som bor för långt ifrån mig för att kunna ha ett förhållande med mig, blev tillsammans med en annan. När jag läste vad han skrivit till mig via datan, i ett offline meddelande på MSN.. då kom tårarna, de rann som aldrig förr. Min mage knöt sig och jag ville bara spy.

När jag läst klart loggade han in. Innan jag svarade på vad han hade skrivit, kopierade jag det och skickade till min bästa vän, som svarade att han var en idiot och jag förtjänade så mycket bättre. Jag skrev att han gjorde som han ville och ja, rätt tydligt att han gjorde det.

Känslan av att ständigt, ända sen dess bli frågad "hur mår du" är irriterande. Jag vill skrika att jag mår dåligt, att jag helst av allt vill dö, för han har ljugit i snart ett halvår, om ALLT han sagt. Men istället svarar jag helt enkelt "bra". Jag vill inte att alla frågar en massa, för jag är rädd för att brista ut i gråt. 

Om ni någon gång fått ert hjärta krossat på liknande sätt så vet ni hur jag känner just nu.

T O M = TOM.

/Anonym

(kopierar ej kommentaren denna gång)

Hur som helst enligt denna tjej har killen blivit sur för en småsak, och han har totalt ändrat sig från sitt "gulliga lilla jag" till någon som säger att hon är precis som alla andra.

Hon frågar mig om hon kan lita på honom.

____________________________________________________________________________________________________

Svar:

Well, Jag kan inte bestämma om du ska lita på honom eller inte. 

Men jag anser att om han blir sur för en liten sak, tänk då OM något större skulle hända.. tänk hur han skulle reagera..

skulle reaktionen vara värd det? Är DU värd det?

Killar, alla är oförutsägbara.. Ena dagen jättegulliga, andra dagen svin. (Diskriminerar inte killar, tjejer kan bete sig på likanande sätt) 

Det är upp till dig om du tror på honom eller ej. 

Personligen skulle jag nog försöka glömma honom ett tag, satsa på annat.. som att jobba hårt i skolan, tänk inte på killar. Vill han ha dig, kommer han till dig.. Om inte, glöm och gå vidare :) 
Det finns miljoner killar, och en som kommer vara perfekt för just dig! :)

/Anonym 

Allie Hamilton är en 17 årig tjej från New York som flyttat till Los Angeles. Hennes familj består av hennes föräldrar - Drew och Andrea och hennes storebror Austin som är 19 år gammal. Allie och hennes familj har bott i LA i tre år och ändå vet väldigt få speciellt mycket om henne. Ingen inte ens Alexis - Lexi - Hennes bästa vän, vet hur hennes pappa är när han druckit. Han skriker, gapar och ska alltid ha rätt. Han blir vidrig. Och en gång tappade han till och med förståndet och slog till Allies bror, Austin. Allie minns det väl, hon var bara 6 år gammal och stod i trappen i New York lägenheten och såg allt hända, hur hennes pappas högra hand hårdnade till en knytnäve och slog till Austin rätt över vänstra kinden. Hon minns att hon grät väldigt mycket den kvällen, hennes pappa bad henne hålla tyst. Och då sprang hon upp på rummet, Austin följde efter och kramade om henne, och lovade att det inte var någon fara med honom. Sen dess har de varit väldigt tighta, de är som bästa vänner och de två ställer ALLTID upp för varandra.

Allies mamma är en känd producent och har jobbat med personer som Britney Spears, Pink, Usher och många många välkända artister.

Allie är en tjej, som slutat visa sina känslor för andra. Hon gråter bara när ingen ser eller hör. Hon är rak på sak, och absolut inte blyg, är någon dum och säger saker. Säger hon saker tillbaka. Hon är en väldigt populär i skolan - bland de elever som andra fruktar. Som de andra eleverna knappt vågar se på. Allie har stängt av sina känslor helt och hållet men en dag ändras det. För en sekund känner hon något annat.. En obeskrivlig känsla, som kallas kärlek. 

Hur det går, får ni läsa om!

___________________________________________________________________________________________________

Börjar novellen lite tidigare tror jag, börjar att skriva på första kapitlet redan idag. Tveksamt om det hinner komma upp i helgen, vi får se :) Låter novellen okej ? :D

/Anonym

Ganska surt att hela kommentaren inte kom med i inlägget under! åååh jävla data! 

Som ni märker är uppdateringen usel, dels för att jag inte alls vet vad jag ska skriva och dels för att jag inte har någon lust helt enkelt...

Kan ni inte vara gulliga och kommentera med något som ni vill höra om? :)

/Anonym!