Ja, ni vet ju alla vad jag tycker om alkohol. Jag hatar det.

Vet ni vad jag möttes av när jag klev innanför dörren för ungefär en timme sedan? Jo, en full person sovandes i soffan. Jag kände knuten i magen redan då, och den sitter fortfarande där. Jag hatar den. Jag hatar alkohol.

På tal om alkoholberusade människor:

Ett av mina ex har samma känsla som jag mot alkohol. Det var en stor anledning till att han och jag klickade så bra och så snabbt. Han blev misshandlad som mindre av sin alkoholpåverkade pappa. Misshandlad och misshandlad, men han blev iallafall slagen.

På ett sätt önskar jag att han var min igen. Just därför, för att han förstår mig så himla bra. Så sjukt mycket bättre än tusen andra människor.

Ha en bra helg! /Anonym

Ni vet den där känslan då en klump bildas i magen?

Den känslan har jag just nu, den där klumpen växer.

Jag har insett, att det är jobbigt att bli vän med killar ( och tjejer men framförallt killar) via internet. För tänk om man får den där känslan, det där pirret i magen när man hör personens röst? Eller ser personen le, skratta eller bara sitta där och glo irriterande mycket på dig. Well, Jag hatar att bli vän, och få den där känslan i magen med någon som bor långt bort. I mitt fall, över 90 mil från mig..

Han har sagt, att vi ska träffas, att vi ska klara det här, tillsammans. Att han aldrig någonsin ska lämna min sida, och att han alltid ska finnas där, i vått och torrt.

Men varje gång jag ser honom, varje gång jag ser hans fina leende, och hans urgulliga sätt att vara. Får jag en klump i magen. Hur kan man älska någon man aldrig träffat? Det är en fråga, med ett svårt svar. Kärlek vid första ögonkastet, maybe? När jag ser honom vissa stunder så får jag en klump i magen, jag får svårt att andas för jag vill vara med honom, så in i helvete mycket. Men jag kan inte, för han är runt 90 mil ifrån mig. Klumpen ersätts med en varm pirrande känsla när han ler. Men kommer tillbaka när han börjar le åt någonting som någon annan skrivit..

Jag vill vara med honom. Jag vill somna tätt intill honom efter en godnattpuss. Jag vill vakna av hans läppar mot mina. Jag vill känna hans tröstande kramar, jag vill kunna röra hans underbara ansikte, kropp och personlighet. Jag vill veta att han är äkta. Inte bara en kille i cam ..

/Anonym

Jag har tre bästa vänner, vilket betyder vi är fyra stycken som går runt hela tiden.  En av dessa tre har jag känt stort sätt hela mitt liv, hon är som en syster. Det jag nämner nu kommer kännas jobbigt att skriva, men jag känner att jag måste.

Well, Hon är min bästa vän, jag älskar henne mer än livet. Men det finns vissa stunder jag inte önska vi var vänner. Det låter kanske sjukt, men så är det. Då undrar ni kanske varför..

Jo, därför att alla killar jag pratat med, som jag fått kontakt med har i slutänden dumpat mig, för de anser att hon ser bättre ut, eller hon är inte lika blyg eller liknande. Och de dumpar mig som vän, de totalt slutar prata med mig. Hur får det mig att känna då, jo... det får mig att känna mig idiotisk, värdelös, ful, äcklig osv. Listan kan göras lång. Att ständigt höra att jag är den minst söta, eller minst snygga, eller minst underbaraste, bara för att jag är blyg.. det  är frustrerande.  

Idag träffade vi min killkompis, för första gången. När vi hade träffats och jag satt på bussen hem, skrev han 
"Bli inte sur, men din bästa vän är finast av er.  " 

Nejdå, var lugnt, jag blev inte sur. Jag blev sårad. Det är inte första gången han sårar mig på det sättet, han brukar även prata skit om en av mina andra bästa vänner. De är oacceptabelt.

Jag är så trött på honom - och ändå kan jag inte låta bli att skriva med honom.

/Anonym

Well, i lördags ändrade jag stauts, till i ett förhållande med en person. Snacka om att det blev liv på några killar, herregud!

Jag tror de var ungefär runt 25-30 personer som gillade stautsen, någon kommentera också.

Men så var det såhär, min mobil fick konstant sms av olika killar, som tog illa upp. Fastän de alla bara vill vara vänner..

Jag och denna kille är inte tillsammans vi har bara ett förhållande på fb.

Men det förstår ju såklart inte dom här personerna! ÅH, det är sjukt frustrerande.. de blir lixom sura för ingenting.

/Anonym

Idag sökte jag till gymnasiet. Det känns otroligt konstigt att jag är så gammal. I höst är det jag som går i första ring. Jag känner mig konstig, stressad och ibland.. vill jag bara sätta mig i ett hörn och gråta. Jag - går i nionde klass. Jag går sista året i grundskolan. Det är sjukt.

Det känns som det var igår jag gick i fjärde klass. Det känns som igår jag var rädd för monster under sängen,eller  skuggorna på väggarna. Eller för min egen skugga när jag gick hem tillsammans med mamma sent på kvällen från dagis, eller kanske från en affär. Det känns som igår när jag började gråta för att min mamma tvättade mitt favoritgosedjur.

Men jag fyller 16 år i år. Jag är inte rädd för skuggor eller monster. Jag är rädd för det som händer efter nian. Gymnasiet.

Har ni någonsin tänkt på att vi jobbar oss uppåt i skolåren, för att bli äldst i skolan och sedan börja en ny skola och vara yngst igen?

När jag började i Lekis (förskoleklass) var jag och min klass yngst på skolan. Vi jobbade oss upp, år efter år, och när vi var 12 år gamla och gick i sjätte klass, var vi äldst på skolan. Vi var de alla såg upp till. Vi var de som andra var rädda för, fastän vi inte alls var farliga. Sen efter sjätte klass, delades min klass i två. Och började sedan en ny skola som två olika klasser, som blandades med två andra skolklasser i våran ålder och vi var återige ygnst minst, fast denna gång, bara på avdelningen. Vi jobbade oss upp, och nu är vi återigen tre år senare, äldst. Men den här gången, splitras våran klass ännu en gång. Denna gång, ännu mera.

Har ni någonsin tänkt på hur snabbt tiden gått, från att du inte kunde läsa till att du går där du går nu?

/Anonym

Hur mår du?

Den frågan ställs till mig, dygnet runt känns det som. I helgen hände en sak jag länge vetat att den skulle hända någon gång, men hade hoppas på att det skulle hända långt in i framtiden.. Killen, som bor för långt ifrån mig för att kunna ha ett förhållande med mig, blev tillsammans med en annan. När jag läste vad han skrivit till mig via datan, i ett offline meddelande på MSN.. då kom tårarna, de rann som aldrig förr. Min mage knöt sig och jag ville bara spy.

När jag läst klart loggade han in. Innan jag svarade på vad han hade skrivit, kopierade jag det och skickade till min bästa vän, som svarade att han var en idiot och jag förtjänade så mycket bättre. Jag skrev att han gjorde som han ville och ja, rätt tydligt att han gjorde det.

Känslan av att ständigt, ända sen dess bli frågad "hur mår du" är irriterande. Jag vill skrika att jag mår dåligt, att jag helst av allt vill dö, för han har ljugit i snart ett halvår, om ALLT han sagt. Men istället svarar jag helt enkelt "bra". Jag vill inte att alla frågar en massa, för jag är rädd för att brista ut i gråt. 

Om ni någon gång fått ert hjärta krossat på liknande sätt så vet ni hur jag känner just nu.

T O M = TOM.

/Anonym

Nu är det bara ett avreageringsinlägg.

Inte ens när jag är sjuk får jag lugn och ro. Nu sitter jag här och hostar, fryser och gråter tyst för mig själv.

När du druckit hatar jag att vara hemma, jag hatar alla spydiga och äckliga saker du säger. De två anledningarna till att jag inte gått hemifrån idag är för att jag är sjuk. Och jag vill inte lämna mina syskon med dig. 

Jag älskade dig förut. Nu orkar jag knappt titta på dig, du äcklar mig.

Alkohol är det värsta jag vet, och jag vet en till sak. Jag är inte den ända tonåringen som tycker det. Jag kan vara runt folk som druckit. Alla förutom just dig. Du äcklar mig som ingen annan, när du öppnar en flaska , eller burk så känner jag en klump i magen, och tårarna finns där direkt. Jag ser i min mammas ögon, hur ont det gör för henne, då gör det ännu ondare för mig. 

Ibland önskar jag något som man inte får. Ibland önskar jag att hon bara inser att du aldrig blir som du en gång var. Ibland önskar jag att hon bara lämnar dig och tar mig och mina syskon med sig.

FÖR NU ÄR JAG SÅ JÄVLA LESS PÅ DIG OCH DIN JÄVLA ALKOHOL!

/Anonym..

Idag kände jag mig verkligen ensam. Trotts att jag satt som vanligt denna dag, mitt bland min släkt. 

Jag kunde höra att de pratade runt om mig, men ingen pratade med mig, utom de tre små barnen (mindre en ett år) som satt och skrattade och log åt mig. Trotts att de log, kunde jag knappt le tillbaka.

För två dagar sedan åkte en av mina allra bästa vänner så långt ifrån mig att det inte går att smsa, vilket vi gör typ jämt. Nu känns det tomt, ingen som smsar. Och jag känner mig minst värd av alla människor på jorden. Vilket fall som helst;

Jag kunde höra att de som satt runt omkring mig idag, men jag hörde bara mummel följt av skratt. Varje gång mitt namn sades så röck jag till och titta dit, men de menade inte mig, de menade den andra personen med samma namn. Det var knappt så att jag syntes. Imorgon ska jag vara med ungefär samma personer. + 2-3 till, undrar hur det blir då.

Antagligen lika ensamt, men men jag hoppas på bra julklappar iallafall!
/Anonym