Hey you!

Jag tänkte att jag ska berätta anledningen till uppehållet i bloggandet. Well, here we go...

Lyssna samtidigt om ni känner för de!

Anledningen är för att för tre veckor sen idag. Lovade en kille mig att han aldrig skulle försvinna, att det skulle vara han & jag. Trotts att det är närmare 80 MIL emellan oss, så skulle det vara vi. Oavsett vad som hände, så skulle vi klara det - tillsammans. Så blev det inte. Dagen efter, alltså söndag den 5 feburari vaknade jag och såg att han hade smsat mig. Jag blev glad, men så stod mitt namn där, och han använder aldrig mitt riktiga namn, bara om han ska säga något allvarligt, annars gäller mitt smeknamn. 

I det smset, stod det om en tjej. Och en fråga. "går det bra om jag blir tillsammans med en annan??" Jag blev förtvivlad. Jag kastade iväg mobilen och började hulka, tårarna forsade ner för kinderna. En knut i magen uppstod, så har hade jag aldrig mått tidigare, aldrig någonsin. Tårarna bara rann och rann hela den dagen. Jag skrattade och höll på, precis som vanligt i skolan dagen efter, men allt kändes så annorlunda. Dagen gick segt. Timmarna ännu långsammare för varje dag. Han och jag var vänner fortfarande. 

Onsdag den 8 Feburari. Kom ännu ett sms. Han skrev att han inte längre kunde prata med mig, han använde dock inte snälla ord. Det sista han sa till mig, var äckel. Den natten kunde jag inte sova. Jag sov ungefär två timmar. Jag grät på morgonen. Jag bönade och bad tyst för mig själv att jag skulle klara skoldagen, utan att gråta. Så blev det inte. Jag grät, och mina vänner förstod ingenting, jag visade dem smsen och de började prata om att han var en idiot. Och att jag förtjänade bättre. Men jag ville såklart inte ha någon annan än honom..

Jag älskade honom. Mer än någon eller något annat på jorden. 

Än idag saknar jag honom. Han var min bästa vän, och att han inte längre pratar med mig pga hans flickvän är patetiskt. Att han låter henne styra vilka han ska vara med, eller prata med, det är inte rätt. Men jag älskar honom, och jag accepterar hans val. Trotts att jag känner mig totalt bortglömd och oönskad av honom. Jag önskar jag kunde visa er alla sms, hur gullig han kunde vara. Men det kan jag inte, eftersom han säger mitt namn i de flesta, och jag riskerar också bli "identifierad." De här tre veckorna, har gått väldigt segt. 

Det känns som det var en evighet sen jag hörde hans röst, eller såg hans namn. En sak är säker,

Jag kommer alltid att älska honom. Fast aldrig förlåta honom.

/Anonym

En kort historia, om något jag måste skriva av mig om..

Jag är 15 år. Det finns folk, som säger att när man är 15, kan man inte riktigt veta vad äkta kärlek är, men jag vet. För jag har känt det och den känslan, den är verkligen obeskrivlig.

Anyway;

Jag är vän med en kille som är 19 år, han bor USA fast han kommer från Sverige. Han är charmig som bara den! Urgullig. Eftersom det är natt här, när det är dag där, så är det svårt att prata med honom.. men i natt pratade vi och han sa världens gulligaste sak..

Han: Dina föräldrar måste haft mycket att göra!
Jag: Hur så?

Han: Ja, det kan ju inte varit lätt att få dig så perfekt!
Jag ler och skakar på huvudet: Ingen är perfekt.

Han: Jo.. du.

Det dåliga med honom är, att han bor så sjukt långt bort. Det gäller både i Sverige och att han bor i USA största delen av tiden..    

Jag önskar jag kunde visa er videos på honom, men riskerar att avslöja mig själv då..

Ja, nu tänker ni videos? Vadå, när han ler eller?

-Men inte när han ler, utan när han sjunger.. Det är anledningen till att han bor i USA, för att han går på en musikskola.. han är sjukt duktig, och på skype brukar han ta upp gitarren, le ett snett leende och dra lite på gitarren sen kan han börja sjunga saker som:

Justin Bieber - Christmas Love

 Justin Bieber - Mistletoe

Chris Medina - what are words

Han har alltid världens gulligaste leende när han sjunger och om jag kunde skulle jag helt klart slänga mig runt hans hals och pussa på honom, men de kan jag inte. För han sitter miljoner mil från mig, i ett annat land.

Ett problem är att jag inte ritkigt litar på honom, han säger en sak, så står de en annan sak på facebook. Tillexempel, de står från massa tjejer att han pratat på skype med dem, och att de älskar att höra hans röst. Och han svarar att han älskar deras med, och att deras röster är "awesome".. De säger han till mig med, men jag vet inte, jag känner mig svartsjuk, för de tjejerna, de bor där han bor..

Still, oavsett hur många gånger han har tjejer som skriver så i hans logg, VARJE gång jag ser honom i cam, ser hans leende så glömmer jag bort det, och framför mig sitter världens vackraste och underbaraste kille...

I think I'm in love, with somebody i haven't even meet.   ..

Ibland säger han, att han vill ta ett plan hem, och komma till mig, bara för att ge mig en enstaka puss! Det tycker jag är gulligt.. <3 Om ni bara visste hur underbar han är..

/Anonym

Observera att detta handlar om en "bror" (INTE en riktig bror, men nästan)

Din favoritlåt.

____________________________________________________________________________________________________

Du, min "bror",  har funnits i mitt liv hela mitt liv. Så länge jag kan minnas har du varit vid min sida, i vått och torrt.. 

Du är en person som alltid ska bråka på mig, för att du tycker det är så  himla kul när jag reagerar. Och likaså jag ska alltid bråka på dig för att det är så kul när du blir trött på mig. Men jag vet, att du älskar mig. Och jag älskar dig.

Du har alltid varit den som tröstat mig, du har alltid varit den som förstått mig när ingen annan gjort det. Och du har alltid varit den som varit på min sida trotts att alla andra inte varit det. Jag älskar dig..  

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När dagen var kommen såg jag på dig, att du inte ville åka, du ville inte ifrån mig. Du slet dig ifrån dem och kramade om mig, och viskade i mitt öra "Jag älskar dig." Jag hann aldrig svara, för du drogs ifrån mig. Jag följde med ut och när jag stängde dörren till bilen, så tittade du på mig, med dina fina underbara blåa ögon. Och du såg så ledsen ut, som om du visste vad som skulle hända.. 

När mamma ringde hem och berättade,  så sprang min katt runt och pep, runt mina fötter runt runtrunt.. och pep. 

Det stack till i mitt hjärta när jag fick höra:

-Han finns inte längre. Han är borta.

26 November: 

Jag kommer aldrig glömma din sista blick, ditt sista skratt, din sista mening. Jag saknar dig, enormt.  Jag hann aldrig svara. Men jag vet att du vet att jag älskar dig enormt. 

Jag växte upp med dig, och jag har inga ord för vad jag känner nu. Jag är tom. Flera timmar kan jag sitta och stirra in i väggen, men jag vet att du aldrig kommer komma tillbaka. Du kommer aldrig ligga bredvid mig och trösta mig när jag är ledsen. Ingen finns där när jag mår dåligt för att någon är onykter. 

15 år, har jag levt med dig. 15 år för vad? .. bli lämnad ensam? Du var mitt allt, jag skulle göra allt för att få tillbaka dig. Även om det var för 1 minut bara, så skulle jag vilja ha dig tillbaka. Känna dina armar runt mig och känna din underbara lukt och din trygghet. Få säga , så att jag vet att du vet att jag älskar dig.  

Jag kan inte fatta att du är borta. Det  känns som om du kommer komma in i mitt rum vilken sekund som helst och ta min hårboste eller sno mitt godis, som vanligt. Men det kommer ingen... det kommer aldrig komma någon som dig igen.. 

Jag älskar dig.  Jag hoppas du har det bra, wherever you are. 

26 November 2011 - Rest in peace    

/Anonym  

Vad handlar livet om?
Varför finns jag?
Vad är meningen?

De är frågor som alla ställer sig själv någon gång. Man blir född, man dör. Är det allt? Nej, såklart det inte är allt. Under hela livet gråter du, är ledsen, är sur, är arg, är glad och är lycklig/olycklig..

Jag mår dåligt just nu, pga att en i min släkt är på sjukhus, igen. Jag tänkte bara berätta hur det blev för en kompis för mig, hon har godkänt att jag får säga det här. Okej, det är inte min kompis, det är min halvkusin, som jag står jättenära. Såhär blev det för henne iallafall;

-Hennes farbror var den som höll ihop hela hennes släkt. Han fixade grillfester, släktträffar och alla hade alltid kul. Men en dag, så blev han sjuk, riktigt sjuk. Och han vägrade åka till sjukhuset. Han sa " Äsch, jag är bättre imorgon." Morgonen därpå kom ambulansen dit och förde honom till sjukhuset med blåljus. Min halvkusin och resten av hennes släkt visste inte om det. Bara hennes farbrors fru visste. Och hon var med på sjukhuset. Lite senare på dagen visste alla, eftersom farbrorns fru ringde runt och sa det. Hela släkten samlades för att umgås, det gick inge vidare utan honom. De spelade lite kort och åt mat under tystnad.

-En vecka gick, snart två veckor. Och farbrorns fru bara satt bredvid sjukhus sängen, resten av de vuxna, alltså min halvkusins pappa, och resten av alla farbrorns syskon turades om att åka dit, och ge frun mat, och se till att hon sov, och hålla henne sällskap.

-Tre veckor senare, ringde telefonen hemma hos min halvkusin. De dåliga nyheterna de visste skulle komma, kom nu. "Han är död." Fick min halvkusin och hennes bror höra. Släkten samlades hemma hos farbrorn och frun. Alla kill-syskon till farbrorn åkte för att hämta hem frun, och för att ta farväl. Farbrorns systrar stannade med resten av släkten, och alla satt bara där , tysta i soffan. Ingen sa något. Allt var tyst..

-Alla grät. Alla utom min halvkusin. Snart dök de sista kusinerna till henne upp, och hennes lillebror gick rakt fram till kusinen och sa "Vet du? ... Farbror är död.." Sen började han grina och kastade sig i famnen på sin kusin. När de andra kom hem från sjukhuset umgicks de, ett tag. Men inge vidare prat var det. Jo, lite föresten, de handlande om gamla minnen, och hur det var förr.

-Nu, 5  år senare, umgås inte deras släkt mer. Folk har blivit sådana som dricker hela tiden, alkoholister. Min halvkusins kusiner, pratar inte med varandra, och hennes bästa kusin, ber henne dra åt helvete.

Min halvkusins liv tog en sväng om på 3 veckor, vissa saker går betydligt snabbare...

Ta vara på vad ni har. Det kan försvinna på en sekund....

/Anonym

Detta har hänt mig.

Killen jag är tillsammans med, har jag bråkat med väldigt mycket, och nu när vi äntligen blivit tillsammans är allt bråk som bortblåst. Vi småtjaffsar, retas med varandra och myser. Vi har det bra tillsammans nu. Men ni ska få höra hur det faktiskt blev vi........

Jag träffade denna kille över internet. Och vi blev vänner på en gång, vi hade(har) samma humor, och han var så sjukt jäkla gullig på alla vis. Vi pratade länge, och till sist bytte vi mobilnummer. Han och jag smsade väldigt mycket. Och så smsade jag med en annan kille, som var ungefär som honom.

Vad jag inte visste var att de var kompisar. 

Dagarna gick, veckorna gick, och en månad var snart förbi. 

Min skola ligger bredvid ett gymnasium. Och en dag när jag och mina två bästa vänner satt ute på en bänk kom två killar och gick förbi. De tittar konstigt på mig, och jag på dom. De gick på gymnasiet de visste jag. Men varför var deras ansikten så bekanta? Kände jag dom?

Så slog det mig, det var dom! Killarna från internet, killarna jag smsat nonstop med! Jag och mina vänner diskuterade länge det. Under kommande lektion satt jag med mobilen och var inne på facebook. Så började den ena killen skriva till mig. Och han frågade vad jag hade på mig. Första tanken var att han ville något äckligt, men sen slog det mig att han hade ju också kollat konstigt på mig. Vi båda konstatera att det var varandra vi sett.

Redan nästa dag när vi hade lunch såg vi dom igen. Och så fortsatte det hela veckan. Veckan därpå ringde denna kille som pratat med mig på facebook(på min mobil) 

"örru, jag ser dig, kom hit föfan!" Sa han när jag svara.

"Varför då?" Fråga jag och skratta.

Han sa att han ville träffas. Men jag och mina vänner ville inte gå dit, de var trotts allt både skrämmande och mycket större än oss.. de var ju sistaårselever på gymnasiet, och dessa två killar som satt där. Efter ett tags tjaffsande i telefon så gav han upp. Och jag och den ena av mina bästa vänner gick till slöjden. Men eftersom vi inte börjat så stod vi utanför. på ett ställe där de såg oss. 

De spelade fotboll och de höll på och ropade på mig och hade sig. Tillslut kom de fram till mig, och sen dess började vi umgås lite smått under längre raster och så..

Snart fattade båda killarna tycke för mig. Och jag fick ett svårt val, och valde fel.. Jag valde killen som ringde mig, (hans om skrev på facebook).. han var bara ute efter en sak. Sex.

Nu nästan ett halvår senare.. är jag tillsammans med den andra. Och livet kan inte bli bättre, han är underbar och jag älskar han så sjukt mycket. 

Jag har varit nära på att förlora honom många gånger.. Men jag tänker inte förlora honom..

Han är allt jag har. 

Han är allt jag behöver.  

Jag älskar honom mest på jorden 

(weheartit.com bild)

/Anonym