Ni vet ju verkligen inte vem jag är. Men det är som om jag inte själv vet det längre.

Denna vecka har jag varit hemma, sjuk.. Ont överallt, jag har sovit den mesta dels av tiden ungefär 85%. De andra 15% har gått 5% åt att äta och 10% åt att tänka vem är jag och vad gör jag egentligen här? 

Det är som om jag inte minns vem jag är längre. Såklart att jag minns mitt namn, vilka som är min familj och så.. Men jag vet inte riktigt vem som är min vän längre, alla känns fake. När jag möter min spegelbild ser jag en tjej, med påsar under ögonen (typiskt mig när jag är sjuk) och utan ett leende. Ögonen är röda, fast jag sovit massa.. Leendet är inte ens ett leende när jag försöker göra det till ett, jag förstår inte hur mina "vänner" inte kan se att det är ett falskt leende?

De flesta som lämnat mitt liv har lämnat det på grund av ett bråk, med mig. I slutänden.. är allt mitt fel säger de. Alla som lämnat mitt liv har varit killar, och detta har pågått sen jag var elva år. Well, dom måste väl ha rätt då..eller? Det är ju alltid jag som börjar tjafsa, alltid. Det är nog för att jag vet att de förr eller senare kommer lämna mitt liv. Så jag förstår inte hur de ens kunnat stå ut med mig så länge som de gör!

Sen sist av allt förstår jag inte riktigt hur det kommer sig att folk fortsätter läsa denna blogg när den stort sätt handlar om mig och mitt ego. Om hur "dåligt" jag har det och bla bla bla.. Jag kunde haft det värre och ändå sitter jag och klagar, men det gör ju alla hela tiden, right? Till och med de rika, som kan få exakt vad de vill. Bara för de är rika betyder det inte att de är lyckliga.

Nej Anonym nu får du fan ta och skärpa dig och fixa till ditt liv. eller hur?

Em, om du läser det här, ta kontakt me mig dåå!

/Anonym

Hej älskade bloggläsare! 

Lyssna samtidigt som ni läser, om ni vill de   

_________________________________________________________________________________________________

Bilder från weheartit.com

Ibland önskar jag att jag kunde vrida tillbaka tiden. Återuppleva alla de där minnena som man är rädd ska försvinna. Jag antar att jag inte är den enda som vill vrida tillbaka tiden ibland. Det är jobbigt att veta att alla de där minnena man har, kommer man förmodligen aldrig uppleva igen. 

Det som gör mest ont för mig är att min släkt en gång i tiden var mitt allt. Vi gjorde allt tillsammans, jag och mina kusiner. Vi var som en stor syskonskara. Vi hade våra stunder, där vi bråkade men för de mesta var vi världens bästa kusiner. Min släkt och jag brukade åka till kolmården tillsammans, där bodde vi på hotell. Efter att vi gått i djurparken, ätit middag på hotellet och badat i poolen delade vi upp oss. De vuxna satt och hade roligt i ett hotellrum medan vi andra barn som åkte, vi satt oftast i vårat hotellrum och pratade, om allt möjligt. Hade godiskrig och fick skäll av våra föräldrar som senare såg vilket kaos vi ställt till med. 

Vi brukade ha många grillkvällar på om somrarna. Oftast hos min farmor och farfar och de slutade stort sätt alltid med vattenkrig. 

När jag var runt 7-9 år, så skulle jag sova hos min farmor och farfar samtidigt som min då för tiden - bästa kusin. Vi sov i en våningssäng, jag uppe och han nere. (Han är för övrigt 5 år äldre än mig) Han kastade upp ett snöre och jag hostade precis så hamna det i min munn när jag andades in, fy vad äckligt det var. Då skrattade han jättemycket, jag trodde seriöst att han skulle kissa på sig av skratt. Sen lyfte han hela mig med sina fötter, och vi skrattade så mycket så snart kom farmor in och sa till oss att vara tysta och sova. Vi lydde, i ungefär 5 sekunder. Han började viska och jag började skratta. Vi kunde höra hur farmor och farfar suckade och då skrattade vi ännu mera.

Jag och min bästa killkusin var alltid tillsammans. En gång, när mina vänner inte visste han han var min kusin när vi var nere vid badet frågade de om det var min kille. Jag svarade med ett skratt "Nej är ni knäppa? Han är min kusin." Alla trodde vi var mer än kusiner, alla trodde vi var tillsammans, bara för att vi alltid gjorde allting tillsammans. Vi cyklade hem till mig från farmor och farfars hus för att hämta öl till våra pappor. 

På den här tiden var allt bra. Jag var på toppen av världen, jag trodde jag skulle stanna där för alltid. 

Så fel jag hade.

Att skriva om det här gör mig tårögd. Jag saknar allt vi hade.

Nu är min bästa killkusin 20, snart 21. Jag är 15, snart 16. Sist jag pratade med honom sa han att jag var eller är en idiot.. Sen en person i min släkt dog, har hela släkten fallit samman. De flesta av de vuxna börja dricka, och ingen av dem hanterar alkoholen på ett bra sätt. Senast jag träffade min bästa killkusin var för .... 3 år sedan. Och då pratade han inte ens med mig. Helt ärligt, han kollade inte ens på mig.

Det gör ont. En av mina vänner umgås med honom, och hon frågade om han kände mig. Då sa han nej, det finns många med mitt namn, och han har ingen i sin släkt med mitt namn..

Känns så sjukt bra att veta att jag betyder något för honom...

__________________________________________________________________________________________________

Nåja, jag ska inte tråka ut er med sånt här mer idag. 

Har ni någonting ni vill veta om mig? kommentera det här inlägget med lite frågor? :) Jag svarar gärna! Eller skriv i frågerutan!

Ha nu en riktigt bra lördagskväll!

/Anonym

Har du känt att personer du träffat över internet är drömlika, bättre än vanliga personer, som du träffar på riktigt?

Jag känner personer över internet, som bor långt ifrån mig. - de är drömlika - Det är folk som jag verkligen bryr mig om, visst mer än 50% av alla som man träffar över internet är fake, och 49% är idioter, men den där 1% som återstår är de bästa ungarna som finns i världen.

Jag har träffat folk i verkligheten som jag träffat via internet. Och bara en av dom har jag fortfarande kontakt med, för att han var någorlunda som han är på datan.

Om du ska träffa någon via internet, så säger dina föräldrar absolut nej. Medan jag säger , träffa dom om du känner för det. Men absolut inte själv! Ta med dig en vän eller två, gå på bio, för att slippa pinsama tystnader, och efter filmen kan man alltid ta en fika, och prata igenom filmen , eller något annat. :)

Men om man träffar folk via internet som bor alldeles för långt bort, är de en lycka om de är asgulliga och underbara på alla vis? Eller är det en olycka? Att aldrig kunna ses, är jobbigt. Jag vet.. Been there done that... :(

Jag har två killar, som jag vill träffa av hela mitt hjärta, nej föresten tre.. Sak samma, jag vill träffa dem. Men de bor tyvärr så långt man kan komma från mig...

Dagens citat kommer senare!/Anonym

Alla har väl blivit kallad något elakt någon gång. Men när blir ordet verkligen elakt, och när blir det rent av mobbing? Enligt min åsikt är det mobbing, så fort du bryr dig, tar åt dig av orden, då är det mobbing. Tänk dig för innan du säger något som någon kan ta som elakt sagt. Att säga att någon är ful, kan enligt dig vara på skoj. Men personen du säger det till, tar åt sig, och mår dåligt av det.

Tänk på din klass, finns det någon som är elak, ger elaka kommentarer? Har du fått en elak kommentar av den personen? Bry dig inte om den personen. Vet du varför han/hon säger så? Han/Hon är osäker och har dåligt självförtroende. Den gör så, pga att den vill känna sig som en kung, den vill få respekt. Och den gör så, genom att trycka ner andra. 

Tänk på din klass igen, finns det någon som är utanför? Någon som går med folk från din klass, men ändå är den som du inte känner alls? Någon som knappt märks, syns eller hörs. Har du, velat prata med personen, eller har du bara gått förbi? Tänk på när dina vänner inte är i skolan, då är du alldeles själv. Går du till andra då, eller vågar du inte? Då känner du dig som den personen gör. Utanför, bortglömd och osäker. 

Tänk på vad du säger, tänk på vad du gör. Och tänk på hur du gör det.

För ingen vill väl stå där själv?

/Anonym

Har du stränga föräldrar, eller överbeskyddande kanske? - jag har.

Har du någon gång blivit kär i någon som varit mer än 3 år äldre än dig? Det är rätt vanligt, iallafall om man är tjej och blir det. För killar i ens egen ålder anses vara "omogna". Som 14-17 åring anses det vara konstigt att vara tillsammans med någon som är 20+.. 

Men vad ska man göra då? Man kan inte styra sina känslor. Man kan inte hjälpa att man blir kär, det bara händer. 

Dina föräldrar, ja alla tycker antagligen samma sak, du är deras lilla bebis. De kan inte låta bli att bli oroliga, om du har en kille/tjej som är 3år äldre .. tänk då äldre än 3 år..  

Jag har varit med om de här.. Det är jobbigt, och det värsta är att du kan bli kär i någon äldre, och sen kommer ni på att ni är i helt olika stadier i livet, och man kan inte vara tillsammans pga det  

/Anonym  

Har du någon gång känt att du kan var dig själv med en av motsatt kön, trotts att du knappt känner personen? - Jag har.

Tänk dig att du har något i hemlighet, som jag har denna blogg ungefär.. Du vill helst inte dela med dig till dina vänner eftersom du skämms och är rädd för vad de ska säga. Och den där personen du kan vara dig själv med, vill veta den hemligheten. Du är skeptiskt och säger nej han(i det här fallet) envisas med att säga att han vill veta. Han blir sur för att du bara säger "nej men du vill inte veta tro mig.." .. Du vill med hela ditt hjärta att han inte ska försvinna, och när han blir sur på dig, blir du genast orolig att han ska försvinna. Så du trottsar vad du sagt, och skickar en länk till det han velat veta.

Du får den reaktion du visste du skulle få. Ett skratt rakt upp i ansiktet. "SKOJAR DU MED MIG?" 

Resten av kvällen sitter han och säger "gaaaaaaaayyyy" eller något annat som passar in på saken. Du vill inte bli osams så du sitter där och håller tyst, och när han frågar om du är sur, svarar du nej. Fast du helst av allt bara vill skrika på honom att han ska hålla käft och att det är ditt liv, och ditt val.

/Anonym.   

Har du någon gång tänkt, att du inte är bra nog?
Att det finns tjejer/killar som är mycket bättre än dig?
Att världen vore bättre utan dig?

-Så är det inte.

Du kanske inte är bra nog. FÖR en person. Men se dig omkring, det är tonvis av människor på jorden. Det finns alltid någon som du, någon som bara du passar med.

Att tjejer/killar är mycket bättre än dig, det är bullshit. Ingen är bättre än någon annan, kanske möjligtvis i någon sport eller liknande. Men alla har en sak, de är bättre på. Men ingen är bättre än alla andra för det.

Att världen vore bättre utan dig, DET ÄR BULLSHIT. Tänk så många som skulle sakna dig! Det finns alltid någon som gillar dig, är smått förtjust i dig eller som älskar dig, precis som du är.

-Så alltså, var dig själv. I alla situationer..

Don't ever change, för att någon vill det.

/anonym.