Ni vet ju verkligen inte vem jag är. Men det är som om jag inte själv vet det längre.

Denna vecka har jag varit hemma, sjuk.. Ont överallt, jag har sovit den mesta dels av tiden ungefär 85%. De andra 15% har gått 5% åt att äta och 10% åt att tänka vem är jag och vad gör jag egentligen här? 

Det är som om jag inte minns vem jag är längre. Såklart att jag minns mitt namn, vilka som är min familj och så.. Men jag vet inte riktigt vem som är min vän längre, alla känns fake. När jag möter min spegelbild ser jag en tjej, med påsar under ögonen (typiskt mig när jag är sjuk) och utan ett leende. Ögonen är röda, fast jag sovit massa.. Leendet är inte ens ett leende när jag försöker göra det till ett, jag förstår inte hur mina "vänner" inte kan se att det är ett falskt leende?

De flesta som lämnat mitt liv har lämnat det på grund av ett bråk, med mig. I slutänden.. är allt mitt fel säger de. Alla som lämnat mitt liv har varit killar, och detta har pågått sen jag var elva år. Well, dom måste väl ha rätt då..eller? Det är ju alltid jag som börjar tjafsa, alltid. Det är nog för att jag vet att de förr eller senare kommer lämna mitt liv. Så jag förstår inte hur de ens kunnat stå ut med mig så länge som de gör!

Sen sist av allt förstår jag inte riktigt hur det kommer sig att folk fortsätter läsa denna blogg när den stort sätt handlar om mig och mitt ego. Om hur "dåligt" jag har det och bla bla bla.. Jag kunde haft det värre och ändå sitter jag och klagar, men det gör ju alla hela tiden, right? Till och med de rika, som kan få exakt vad de vill. Bara för de är rika betyder det inte att de är lyckliga.

Nej Anonym nu får du fan ta och skärpa dig och fixa till ditt liv. eller hur?

Em, om du läser det här, ta kontakt me mig dåå!

/Anonym

En bra låt, som påminner mig om en viss person. Känns skönt :)

/Anonym  

Ni vet den där känslan då en klump bildas i magen?

Den känslan har jag just nu, den där klumpen växer.

Jag har insett, att det är jobbigt att bli vän med killar ( och tjejer men framförallt killar) via internet. För tänk om man får den där känslan, det där pirret i magen när man hör personens röst? Eller ser personen le, skratta eller bara sitta där och glo irriterande mycket på dig. Well, Jag hatar att bli vän, och få den där känslan i magen med någon som bor långt bort. I mitt fall, över 90 mil från mig..

Han har sagt, att vi ska träffas, att vi ska klara det här, tillsammans. Att han aldrig någonsin ska lämna min sida, och att han alltid ska finnas där, i vått och torrt.

Men varje gång jag ser honom, varje gång jag ser hans fina leende, och hans urgulliga sätt att vara. Får jag en klump i magen. Hur kan man älska någon man aldrig träffat? Det är en fråga, med ett svårt svar. Kärlek vid första ögonkastet, maybe? När jag ser honom vissa stunder så får jag en klump i magen, jag får svårt att andas för jag vill vara med honom, så in i helvete mycket. Men jag kan inte, för han är runt 90 mil ifrån mig. Klumpen ersätts med en varm pirrande känsla när han ler. Men kommer tillbaka när han börjar le åt någonting som någon annan skrivit..

Jag vill vara med honom. Jag vill somna tätt intill honom efter en godnattpuss. Jag vill vakna av hans läppar mot mina. Jag vill känna hans tröstande kramar, jag vill kunna röra hans underbara ansikte, kropp och personlighet. Jag vill veta att han är äkta. Inte bara en kille i cam ..

/Anonym

Jag har tre bästa vänner, vilket betyder vi är fyra stycken som går runt hela tiden.  En av dessa tre har jag känt stort sätt hela mitt liv, hon är som en syster. Det jag nämner nu kommer kännas jobbigt att skriva, men jag känner att jag måste.

Well, Hon är min bästa vän, jag älskar henne mer än livet. Men det finns vissa stunder jag inte önska vi var vänner. Det låter kanske sjukt, men så är det. Då undrar ni kanske varför..

Jo, därför att alla killar jag pratat med, som jag fått kontakt med har i slutänden dumpat mig, för de anser att hon ser bättre ut, eller hon är inte lika blyg eller liknande. Och de dumpar mig som vän, de totalt slutar prata med mig. Hur får det mig att känna då, jo... det får mig att känna mig idiotisk, värdelös, ful, äcklig osv. Listan kan göras lång. Att ständigt höra att jag är den minst söta, eller minst snygga, eller minst underbaraste, bara för att jag är blyg.. det  är frustrerande.  

Idag träffade vi min killkompis, för första gången. När vi hade träffats och jag satt på bussen hem, skrev han 
"Bli inte sur, men din bästa vän är finast av er.  " 

Nejdå, var lugnt, jag blev inte sur. Jag blev sårad. Det är inte första gången han sårar mig på det sättet, han brukar även prata skit om en av mina andra bästa vänner. De är oacceptabelt.

Jag är så trött på honom - och ändå kan jag inte låta bli att skriva med honom.

/Anonym

Livet är en tragedi fylld av glädje

/Anonym

Jag är den andra som kommer skriva/svara på era frågor på denna blogg.

Jag är en 15 åring tjej som ja... inte har det så enkelt... Det är mycket som har hänt i mitt liv, och med viktiga personer som står nära mig.

Några av mina intressen är väl att spela gitarr och sjunga, vilket jag oftast gör dagligen för att "fly" från verkligheten. Jag älskar även citat, jag vet inte riktigt varför men det är något jag har fastnat för.

Jag gillar att skriva, och jag och Anonym har pratat om att jag ska fortsätta på novellen "lost in your eyes", vad tycker ni om det?    

Om någon undrar hur jag ser ut skulle jag väl förklara mig som en kort brunhårig tjej med bruna ögon, och lite brunare hud.

Min vikt har jag alltid hatat eftersom dom flesta tjejerna i min klass vill vara modeller och är supersmala medans jag ändå är helt normal, men om man hör dagligen att man är tjock så börjar man tillslut tro det.

Ja, det va väl lite om mig och om ni undrar något så är det bara att kommentera eller fråga en fråga så svarar jag mer än gärna.

Och ni kan kalla mig Em (jag heter inte Emma, utan jag kallas bara Em)  

Hej på er! 

Jo såhär är det, att det kommer ske lite förändringar på bloggen. Det kommer nämligen komma en till person, vilket betyder, det blir mer uppdatering. Och uppdateringen verkligen suger just nu.. så det blir nog bra :)

Jag kommer dock inte vara så himla aktiv, eftersom jag helt enkelt mår förjävligt. Men vi får se hur det blir!

Puss & Kram 

/Anonym 

"It doesn't matter how hard you fall, as long as you get back up." - Anonym

/Anonym