Detta har hänt mig.

Killen jag är tillsammans med, har jag bråkat med väldigt mycket, och nu när vi äntligen blivit tillsammans är allt bråk som bortblåst. Vi småtjaffsar, retas med varandra och myser. Vi har det bra tillsammans nu. Men ni ska få höra hur det faktiskt blev vi........

Jag träffade denna kille över internet. Och vi blev vänner på en gång, vi hade(har) samma humor, och han var så sjukt jäkla gullig på alla vis. Vi pratade länge, och till sist bytte vi mobilnummer. Han och jag smsade väldigt mycket. Och så smsade jag med en annan kille, som var ungefär som honom.

Vad jag inte visste var att de var kompisar. 

Dagarna gick, veckorna gick, och en månad var snart förbi. 

Min skola ligger bredvid ett gymnasium. Och en dag när jag och mina två bästa vänner satt ute på en bänk kom två killar och gick förbi. De tittar konstigt på mig, och jag på dom. De gick på gymnasiet de visste jag. Men varför var deras ansikten så bekanta? Kände jag dom?

Så slog det mig, det var dom! Killarna från internet, killarna jag smsat nonstop med! Jag och mina vänner diskuterade länge det. Under kommande lektion satt jag med mobilen och var inne på facebook. Så började den ena killen skriva till mig. Och han frågade vad jag hade på mig. Första tanken var att han ville något äckligt, men sen slog det mig att han hade ju också kollat konstigt på mig. Vi båda konstatera att det var varandra vi sett.

Redan nästa dag när vi hade lunch såg vi dom igen. Och så fortsatte det hela veckan. Veckan därpå ringde denna kille som pratat med mig på facebook(på min mobil) 

"örru, jag ser dig, kom hit föfan!" Sa han när jag svara.

"Varför då?" Fråga jag och skratta.

Han sa att han ville träffas. Men jag och mina vänner ville inte gå dit, de var trotts allt både skrämmande och mycket större än oss.. de var ju sistaårselever på gymnasiet, och dessa två killar som satt där. Efter ett tags tjaffsande i telefon så gav han upp. Och jag och den ena av mina bästa vänner gick till slöjden. Men eftersom vi inte börjat så stod vi utanför. på ett ställe där de såg oss. 

De spelade fotboll och de höll på och ropade på mig och hade sig. Tillslut kom de fram till mig, och sen dess började vi umgås lite smått under längre raster och så..

Snart fattade båda killarna tycke för mig. Och jag fick ett svårt val, och valde fel.. Jag valde killen som ringde mig, (hans om skrev på facebook).. han var bara ute efter en sak. Sex.

Nu nästan ett halvår senare.. är jag tillsammans med den andra. Och livet kan inte bli bättre, han är underbar och jag älskar han så sjukt mycket. 

Jag har varit nära på att förlora honom många gånger.. Men jag tänker inte förlora honom..

Han är allt jag har. 

Han är allt jag behöver.  

Jag älskar honom mest på jorden 

(weheartit.com bild)

/Anonym

Låten passar in på denna blogg tycker jag ! 

+att den är verkligen asbra!

/Anonym

Alla har väl blivit kallad något elakt någon gång. Men när blir ordet verkligen elakt, och när blir det rent av mobbing? Enligt min åsikt är det mobbing, så fort du bryr dig, tar åt dig av orden, då är det mobbing. Tänk dig för innan du säger något som någon kan ta som elakt sagt. Att säga att någon är ful, kan enligt dig vara på skoj. Men personen du säger det till, tar åt sig, och mår dåligt av det.

Tänk på din klass, finns det någon som är elak, ger elaka kommentarer? Har du fått en elak kommentar av den personen? Bry dig inte om den personen. Vet du varför han/hon säger så? Han/Hon är osäker och har dåligt självförtroende. Den gör så, pga att den vill känna sig som en kung, den vill få respekt. Och den gör så, genom att trycka ner andra. 

Tänk på din klass igen, finns det någon som är utanför? Någon som går med folk från din klass, men ändå är den som du inte känner alls? Någon som knappt märks, syns eller hörs. Har du, velat prata med personen, eller har du bara gått förbi? Tänk på när dina vänner inte är i skolan, då är du alldeles själv. Går du till andra då, eller vågar du inte? Då känner du dig som den personen gör. Utanför, bortglömd och osäker. 

Tänk på vad du säger, tänk på vad du gör. Och tänk på hur du gör det.

För ingen vill väl stå där själv?

/Anonym

Efter en lång diskution med mamma om att sova över hos Lucy går hon med på det. Det var fredag morgon, och när vi bråkat klart om det måste jag springa till busshållsplatsen för att inte missa bussen.

"Melissa, här är din uppsatts." säger Mr Brown. Lucy suckar högt när hon ser mitt betyg och tittar sedan på sitt egna. "Hur kan du alltid få A+? Medan jag bara får B?!" Jag ler. "Det blir så när man vill slippa... allt en stund, då sitter jag oftast och pluggar." Lucy ler ett snett leende och säger ingenting mer. 

Dagen segar på ordentligt. Lektionerna känns som tre år långa allihopa. Men när sista lektionen äntligen är slut, kliver jag ut ur klassrummet och skyndar mot mitt skåp. Medan jag går mot mitt skåp tittar jag på uppsatten som ska lämnas in nästa fredag och utan att tänka mig för vart jag går så krockar jag rakt in i en kille. Jag tappar mina papper och böjer mig genast ner för att plocka upp dom. Killen sätter sig på huk och hjälper till. "Förlåt, jag var helt inne i mina papper.." Säger jag och tittar på killen. Det var Lucas kompis, han som skjussat mig hem. Ryan. "Det är lugnt, hörde att du ska sova hos Lucy?" Jag tittar konstigt på honom samtidigt som jag tar emot papprena och reser mig upp. "Ja, hur visste du..?" Han ler. "Jag känner henne.. vi typ lekte när vi var små, hon brukade hänga rätt mycket med Lucas, mig och Edwin." Jag nickar förstående. "Nu måste jag skynda mig.." Säger jag och tittar på klockan. Han ler "okej, vi ses Melissa!". "Kalla mig Mel, ja vi ses!"

Förvånad över att han pratat med mig, och över att jag kunnat svara så bra går jag till mitt skåp och tar det jag behöver och lämnar det jag inte behöver. Sen går jag i rask takt ut till bussen. Denna gång ser jag mig för.

På kvällen;

"Jag går nu!" Ropar jag till mamma och slänger väskan över axeln. "Okej, jag kommer inte hem förens vid 5 imorgon kväll!"Svarar mamma. "Okej, hejdå!" Jag stänger dörren och går över till Lucy. Påvägen dit, ser jag att Lucas och Ryan åker iväg från gatan. Jag ler när jag ser Lucas, jag förstår inte varför jag är kär i honom. Men det är jag. Lizzie ska också sova här. Och hon kommer precis lagom till att Lucy öppnar dörren åt mig. "Heeeej!" säger Lucy och kramar oss. "är det okej om vi går till affären, min envise bror tog just allt godis från mig!?" Jag och Lizzie skrattar. "Det går bra!" Säger vi båda och så ställer vi bara in väskorna och går ut igen för att gå ner till affären några kvarter bort. 

"Sååå.." säger Lucy och tittar på Lizzie. "Vadå?" Skrattar hon. "Liz! Berätta hur din dejt med Liam gick!" Bedjar Lucy. Lizzie skrattar och jag tittar på henne "Vem är Liam nu igen?" Säger jag. "Du vet , han i fotbollslaget?" Säger Lizzie. "Ja, han! Berätta nu Liz!". Lizzie tar ett djupt andetag. "Okej, han hämta mig hemma hos mig och så gick vi på bio.. Han hade valt film, och otroligt nog hade han valt min FAVORIT film. Och han var urgullig.. Han la armarna om mig i biografen och så titta han mig i ögonen och KYSSTE mig." Lizzie strålar av glädje.   "SKA NI TRÄFFAS IGEN?!" Tjuter Lucy och jag i munn på varandra. Lizzie nickar stolt "Imorgon."

När vi kommer till affären köper vi lite lösvikt i godis och så köper vi dricka och sånt. 

Sen när vi äntligen kommer in till Lucy är vi ensamma hemma, och sätter oss i tv:rummet med godisskålar så det står härliga till. Och så sätter vi oss ner och pratar tjejsnack. Och för första gången på länge känner jag mig hemma, jag känner ingen oro, jag känner mig som en vanlig, tonåring. "Mel, din mobil lät" Säger Lucy och pekar på min väska. Jag reser mig upp och hämtar mobilen, jag hoppas att det inte är mamma. "Vem var det?" Frågar Lizzie. 

Jag öppnar meddelandet;
Hej söt! Va gör ni?   Lust att släppa in oss ett tag? xx.

Jag rycker på axlarna "Jag vet inte.." Nummret har jag inte inlaggt. Lucy tar min mobil och tittar sin kontaktlista, och det var tydligen Ryans nummer. Hur fick ham mitt?  "släppa in oss?" Säger Lizzie, "Det betyder ju att dom är här!" Hon hoppar ur soffan och går till dörren. Hennes röst förvandlas snabbt till tre, fyra röster. Snart kommer hon tillbaka med tre killar. Lucas, Ryan och Liam. Jag känner att min puls ökar, och jag får svårt att prata. Killarna slår sig ner i soffan mittemot oss och så börjar alla prata i munn på varandra. Förutom Lucas som smsar med någon, och jag som känner mig osäker. "Vem smsar du med?" Säger Lizzie och sliter telefonen ur handen på Lucas. "Min flickvän,nej.. mitt ex."

Min flickvän? mitt ex?! Mitt ex, ja men då är det väl lugnt, då har han ingen nu? "Har du tjej?!" Säger Lucy och tittar förvånat på honom. Han skrattar "haha, nej!" Han tittar oroligt runt, och hans blick är svår att tyda. Han stannar och möter min blick. Men jag tittar snabbt bort. Men jag sneglar på honom, och hans blick har fasnat på mig. Lucy tittar på honom, och sedan på mig. "Vad har ni på gång igentligen?" Frågar hon och ler lurigt. Lucas tittar på henne och harklar sig "Ingenting, ellerhur Mel?". "Precis... ingenting."

Killarna stannar och tittar på en film med oss, sen åker de hem till Lucas där de tydligen ska sova. 

"Lucas verkar gilla dig.." säger Lizzie och puttar till mig. Jag ler ett snett leende "tror du verkligen de?". Lucy tittar förvånat på mig "Men snälla Mel, såg du inte hans blick?" Jag skakar på huvudet. "Ni är inte riktigt riktiga." Vi alla tre brister ut i skratt och snart startar ett kuddkrig. Sen lägger vi oss trötta ner på sängen och snart somnar vi allihopa. Klockan var trotts allt snart fyra på natten.

_____________________________________________________________________

Kapitel 4 guys! Nu börjar det hända saker..

/Anonym

Varför skapade jag denna blogg?

-Jo, för att kunna avreagera mig, utan att folk vet vem jag är, vart jag är, eller hur jag ser ut. Ingen kan dömma mig, för ingen vet vem jag är. 

Jag önskar det var så i verkligheten, att ingen visste vem jag är. Jag vill börja om mitt liv, och göra det rätt. En kille jag var bästa vän med.. tog bort mig på msn, facebook och överallt. Han bytte mobilnummer, och gav de nya till alla, alla utom mig. När en av mina bästa tjejkompisar fick kontakt med honom av en ren slump, fråga hon varför han gjort som han gjort. Han svara enkelt

"För jag kände för det!  "

-Förstår ni hur jävla ont det gjorde och läsa det?

Med en jävla smiley efterråt. Jag blev så arg, ledsen och sårad på samma gång. Han var en sån perfekt kille, han lovade mig att aldrig försvinna. Och utan en förklaring till varför , så gjorde han det..  

Min bästa vän duger, men inte jag. Så är det jämt, alla duger, utom jag. Alla gör rätt, utom jag.

Jag ska faanemej visa dom, att jag duger!

Men just nu är jag sårad. Och förtjänar att slicka mina egna sår.

_____________________________________________________________

föresten, nu finns Gästboken, där kan ni själva skriva och berätta en sak som varit jobbig i era liv, ni är självklart anonyma om ni vill det, och ni kan ge råd och tips till andra, ni kan skriva era favorit citat, eller något annat helt random.

/Anonym.

Sms: "Är med älskling, dudå?  "

- Har du hört det från ett ex någon gång utan att bli svartsjuk?

Antagligen inte.

Om man kunde ha ångerrätt på sina beslut då skulle det genast bli bättre och enklare. 

Jag ångrar att jag gjorde slut med mitt ex. Okej, han var med på "göra slut" delen, men det var mitt fel. Och jag känner varje dag sen dess, att jag gjort fel. Att se honom komma till min skola med sin tjej, det gör så fucking jävla ont.

Anledningen till att vi gjorde slut var enkel, vi kände inte varandra speciellt bra,. Men jag började tjaffsa om något och det slutade dåligt, vi gjorde slut. 

Nu, snart ett år sen vi blev tillsammans, ångrar jag mig fortfarande lika mycket att vi gjorde slut. Han var, och är den bästa kille du kan hitta. Sen om min bästa vän inte tyckte att vi passa tillsammans på grund av hans stil, de skiter jag i.

Vi är bästa vänner just nu, han och jag. Men jag önskar att vi kunde bli mer än vänner igen, men olyckligtvis, har han en ny tjej...

Då vi gjorde slut, kom vi överrens om att vi skulle lära känna varandra och sedan prova igen. Den där chansen "prova igen".. den kommer nog inte. 

Men jag kommer alltid att hoppas, även om det är idiotiskt. Så kommer jag alltid hoppas.

/Anonym

Känslan kärlek, den vet alla hur den känns. Man kan känna kärlek för allt, musik, människor och djur tillexempel.

Jag ska berätta om en gång då jag var riktigt kär.

Jag har seriöst aldrig, då menar jag aldrig känt samma sak. Killen jag älskade då, var speciell. Han kunde få mig glömma klockan, glömma bort allt annat runt om. Och han var min, en kort stund. Föresten, detta var på sommarlovet.

Han är två år äldre än mig, alltså så är han född 94;a. Han är rätt lång, och urgullig. Ni ska bara se hans leende, så jävla fin, och så underbar.

Hur det började:

Jag loggade in på en sida som jag inte varit inne på på länge, och såg att en kille som besökt min sida, bodde rätt nära mig, (45minuter) och han var urgullig. Jag skrev till honom, och till min förvåning svarade han. Vi bytte msn, och sedan skype. Första gången vi camade , de kommer jag mycket väl ihåg. Han satt däär, och först log han inte, Men när min cam laddat klart, och han kunde se mig, så kom ett jättestort leende på hans läppar, så stort at man såg hans tandställning. Ända sedan dess, har jag inte kunna låta bli att le när jag ser honom. Han är en sån, man inte kan vara sur på.

Hur det gick:

Vi prata, och prata. Vi vart nära varandra, och han skrev så gulliga saker, det var första gången på länge jag faktiskt trodde på "kärlek vid första ögonkastet". Vi bestämde att vi måste träffas. Men vi kunde aldrig komma på ett ordentligt datum, och några veckor senare sa han massa gulliga saker. Han sa "Du är min, och jag är din, förevigt." Jag blev glad, men ändå orolig. Men jag var asglad om jag ska vara ärlig.

Hur det slutade:

Några dagar efter att han sagt så, skrev vi på morgonen, rätt så tidigt eftersom jag skulle till stan. Jag tror konverstationen gick något i stil med detta:

(Fet stil han, Vanlig jag)

"Hej

"Hej

"Du.. Jag har en sak att säga dig.."

"Vadå? :)"

"Jag tror inte jag vill ha ett förhållande, men jag gillar dig, tro inget annat"

"okej.. öhm, det är lugnt"

"Inte sur va? vi kan fortfarande träffas!"Nej jag är inte sur! 

Måndag, och det känns härligt. Eftersom igår kickade mamma ut Steve, för en månad åtmisnstånde. Eftersom han varit otrogen med fem stycken denna gång. 

Jag kliver upp ur sängen och in i duschen efter duschen sätter på mig ett par enkla slitna jeans med ett svart linne över. Sen fixar jag till håret och sminkar mig lite lätt. Sen sätter jag på datorn och tittar facebook, men ingeting intressant har hänt. Eller jo, en vänförfrågan. Jag klickar upp och ett leende sprids när jag ser namnet. "Lucas Hamilton" Jag tycker på acceptera och loggar sedan ut. 

När jag ätit frukost sätter jag på mig mina svarta allstar converse och en kofta. Sen tar jag mina engelska böcker i handen och kliver ut ur huset. Men måste gå in igen för att hämta paraply och min jacka, eftersom regnet väller ner. Precis när jag paserar Lucys hus kommer hon ut och vi tar följe till bussen, som vanligt. Vid bussen är Lucas som vanligt. Han hälsar på Lucy, men säger ingenting till mig, men han tittar på mig. Och jag tittar tillbaka i de bruna ögonen. Ett litet leende leker på hans läppar och jag besvarar det lite grann. Lucy puttar till mig och ler fånigt. "lägg av." Säger jag i skämtsam ton. Hon bara skrattar och skakar på huvudet "lägg av själv". 

När vi kommer till bussen går vi som vanligt, jag, Lucy, Melinda, Lizzie och Bella, till mitt skåp först. Och sedan vidare till deras. Första lektionen är tråkig, biologi är ju inte mitt favorit ämne precis. Eftersom jag varken får sitta bredvid Lucy eller någon av de andra tjejerna far tankarna lätt iväg på annat håll. Ofta har de hänt att jag tänker på Lucas, och hans vackra bruna ögon, hans vita leende och hans söta lilla ansikte med små fräknar. 

Innan näst sista lektionen ringer min mobil och det är mamma, jag springer iväg mot tjejtoaletterna för att kunna svara, och slippa oljud i bakrunden för att lättare höra mamma. "Hej det är Melissa" Svarar jag. "Hej det är mamma, Steve..är hemma, och jag vill inte att du kommer direkt hem efter skolan, så stanna där en timme, eller två så han hinner åka..". 

Alltid ska Steve komma och förstöra mitt humör. Alltid. Jävla idiot. Jag lovar mamma att stanna efter skolan, och när sista lektionen är slut säger jag hejdå till tjejerna som ska till stan. Medan jag sitter kvar utanför skolan. Under taket och tittar på regnet som droppar från taket. Plötsligt hör ett par killars röster "Vi sitter här, vi kan ju seriöst inte åka omkring i det här vädret!" Bakom knuten på skolan dyker Lucas och tre killar upp. De sätter sig en bit ifrån mig och Lucas sneglar då och då på mig. Tillslut slår en av killarna till honom och han reser sig och kommer till mig. Jag sväljer hårt.

SUMPA INTE CHANSEN NU MELISSA!  

"Hej, varför sitter du här i regnet?" Frågar han och sätter sig bredvid mig. "Ehm, jag kan inte gå hem ännu.." Svarar jag tyst. Han nickar, "Melissa var det va?" Jag nickar. "Okej, inte för att verka för på nu Melissa, men du har problem hemma va?" Jag tittar konstigt på honom utan att svara. Han ler ett snett leende och fortsätter, "Alltså, jag vet hur det är. Alla dom där tre vet också det. Vi har alla någon eller något som är fel i våra familjer, döda syskon, alkolister eller knarkare till föräldrar" Jag nickar och väntar på att han ska fortsätta. Men det gör han inte, han tittar bara på mig, sen tittar han på regnet och lutar huvudet emot väggen. "Ja, jag har problem.." Säger jag, och ångrar mig sedan, tänk om han skvallrar, tänk om hela skolan vet det i morgon?! Han nickar, "Jag har en farsa som är alkolist, och en mamma som är det till hälften, hon dricker nästan aldrig, men när hon väl börjat tar det inte slut förän hon ligger där.." Han skakar huvudet så att håret flyger och landar på det sätt han antagligen ville att det skulle hamna. 

Snart kommer hans kompisar fram. Och jag känner mig genast nervösare och illa till mods. Fastän de är snälla emot mig, och pratar och skojar. Dom får mig att känna mig som en i gänget. Lucas tre kompisar är riktigt snälla, man kan inte tro det, för de ser ut som riktiga gangstrar, men de är verkligen snälla och lättsamma, sådär som Lucy. Snart har det sluta regna, och Lucas kompis som har sin BMX och har pinnar på bakhjulen säger åt mig och stå där. "Nja, vågar man verkligen det?" Skrattar jag. Han nickar åt mig att komma, "Lita på mig". Jag ställer mig där och så börjar vi åka hemåt, till min och Lucas gata. 

När jag kommer hem möts jag av mamma som lagar mat. Hon har gråtit, det syns. "Kom och ät" Säger hon och harklar sig. Under maten är det rätt tyst. Mamma frågar hur det varit i skolan, och jag svarar kort att det varit bra. Sen småpratar vi lite, men inte mycket alls. Jag hatar att se henne såhär. Sårad och förstörd. Jag saknar min gamla mamma. Min älskade lilla mamma.

Efter maten går jag upp på mitt rum och mamma sätter sig i tvrummet. Jag sätter mig vid skrivbordet med MP3;n och gör engelska läxan. En skrivuppgift där vi ska beskriva något. Jag beskriver känslan för alkohol. Och hur ungdommar kan ha det hemma, med föräldrar som dricker.. Alltså en verklighetsbaserad story.

_____________________________________________________________________

Sådär Kapitel 3 då! 

Den kommer bli betydligt intressantare senare, detta är ju bara tredje kapitlet! 

/Anonym